Biografens krönika som publicerades i lokaltidningen Lotsen, oktober 2017 i samband med 100-års jubileum
Är det inte fantastiskt att vår biograf funnits i hundra år. Inte många platser i världen kan skryta med det. Flera gånger under dessa år har det sett illa ut men ingen kan berätta biografens historia bättre än biografen själv.
Hundra år är en aktningsvärd ålder även för mig. Många av mina gelikar finns inte kvar längre. Inte för så länge sedan var det min vän Skandia som släckte sina projektorer för sista gången och hon var ändå en storstadsbiograf. För oss små biografer har det varit än svårare att överleva. Jag måste tacka mina trogna besökare som ser till att jag finns kvar.
Vintern 1917 stod jag klar. Grosshandlaren Heimdal, stadsfogden Magne, fabrikören Nilson och några fler var mycket stolta firade och med en rungande middag på Hotellet. Mina dörrar öppnades för publik under 1918 och den första filmen jag visade var Berg-Eyvind och hans hustru. Det var en stumfilm. Jag kan fortfarande sakna att ha en orkester som spelar till filmen. Dagens filmer är ibland högljudda med många explosioner.
Mellan tjugo och femtiotalet hade jag mina glansdagar. Jag hade föreställningar sju dagar i veckan. Charlie Chaplin, Errol Flynn och Ingrid Bergman framträdde ur mina projektorer. Det var fantastiskt. Om jag får säga det själv var jag samlingspunkten i Vaxholm. Alla kom till mig. Ung som gammal.
Hur jag såg ut på den tiden är det ingen längre som minns. Under mina första år hade jag flera hundra sittplatser. Inte ens jag minns hur många. Kanske var det 340. Oavsett var det långt mer än dagens 133. Fördelen är att mina besökare idag sitter mycket bekvämare. Det som finns bevarat är den första bioduken som inte var en duk. Det var en vitkalkad stenvägg, som fortfarande finns kvar bakom den moderna utrustningen.
På trettiotalet stiftade jag bekantskap med familjen Fornstam. Jag blev en del i deras biografimperium. Tyvärr såg de inte min storhet på samma sätt som mina första ägare. Kvaliteten på filmer sjönk avsevärt. Under en period var jag till och med tvungen att visa pornografi. Kan ni tänka er något med förnedrande för en biograf. Antalet besökare sjönk dramatiskt. Mycket berodde även på den där Hyland och hans hörna.
På sjuttiotalet sålde familjen Fornstam mig vidare till ett musikförlag. Vad visste proggare om film. Ingenting visade det sig. Först gjorde de om halva salongen till sitt arkiv. På balkongen hade de sitt kontor. De ville göra om allt till en musikstudio, men då sa mina älskade vaxholmare ifrån. De ville ha kvar mig och de fick sin vilja fram. 1977 köptes jag av kommunen. Många biografägare och föreståndare har kommit och gått sedan den tiden. Jag tror många minns Sigge. Han var med mig under många år.
Det nya milleniet innebar ett vägskäl för alla oss biografer. Knattrande projektorer som visade film på 35 mm var allt jag kände till, men helt plötsligt dög inte det längre. Allt skulle bli digitalt. Jag måste dock tillstå att den nya tekniken har sina fördelar. Tidigare fick jag nöja mig med att visa filmer flera veckor eller månader efter de snofsiga biograferna i Stockholm. Numera är det snarare regel än undantag att jag visar filmer redan från premiärdagen. Till min stora lycka har den nya tekniken också gjort det möjligt att visa många klassiska filmer. Under mitt hundraårsjubileum kommer jag få återse många gamla vänner. Charlie Chaplin, Anita Ekberg, Tony Curtis och Ingrid Bergman. Det kommer bli underbart.
Tack vare trogna besökare har antalet föreställningar ökat de senaste fem åren. Nu har jag föreställningar i stort sätt varje dag, ofta både matiné och kvällsföreställningar. Trots hundra år på nacken är jag kanske på väg mot nya glansdagar!